Sista passet med PT-Simon på ett tag och på hemvägen går jag in på mataffären. ”Vi har X-trapris på Jordgubbar, 10:- per ask” säger killen som hjälper mig att handla. ”Nej tack” säger jag ”De brukar inte vara så kul vid den här tiden. De ser, om man ser, jättefina ut men är liksom tomma på smak inuti.”
”Det låter som jag” säger han. ”Jag ser bra ut men har inget vidare inre.” Oh, Herregud, är jag en sådan hobbypsykolog att jag får vem som helst att öppna sig? Jag sväljer en klump, det var inte min mening att sätta igång något, jag vill bara köpa några grejor innan Greven tar mig till Stationen och tåget Norrut.
Lite senare stöter jag ihop med Jan Hannerz i gränden. Han är på väg till Fiskaffären för att handla Gös.
Han berättar att han just pratat med en Antikhandlare vid Stortorget och om dennes Farfar. Gubben ärvde pengar, var alltid glad, generös och fullständigt trolös. Levde med ett leende till 91 års ålder medan hans moraliserande släktingar alla lämnade in vid 70.
Enligt Ebba Witt i gårdagens DN trängtar en viss sorts män efter det söta ph-värde som råder i 13-åriga flickors puppiluror men det är inget som angår Jan och jag. Vi är inte sådana.
Jag säger att en del åldrande män, som är konstnärer, börjar måla fyrkanter. De vill på något sätt organisera och retroaktivt släta ut sina liv innan det är dags att ta in årorna. Han säger att när målaren Bengt Lindström mot slutet fick för sig att måla mindre yvigt och intuitivt och försökte får ordning på målandet blev det urtrist. Sedan talar vi om olika sätt att tillaga fisk.
Promenerar vidare mot Tyska Brinken. ”Vem är det som knackar?” undrar en röst. Det är Kjell, filmskapare som också gått och blivit blind, och vi blir stående med varsin vit käpp, och hans Ledarhund, och pratar en stund. Så stöter blinda på varandra, med öronen.
Kommer upp till lägenheten där Greven pustar ut efter några timmars studier. “Nu har nog H (hon ska vidare till en Yoga Retreat vid Amalfikusten) landat i Rom” säger jag och Greven svarar tonårstrött: ”Ja snart har man väl Påven som Plastpappa.”