Söndag på innergården. Sitter i en egen, från staden avgränsad, värld, suger på pipan och sandpapprar några små bord.
Ann Collenberg, som också bor i huset, slår sig ned. Hon är en levande uppslagsbok, en mycket rar sådan, som efter alla år inom filmbranschen kallar ”alla” vid förnamn.
”Colin ringde i veckan.” Ok, fattar, och jag är alltid pigg på lite skvaller.
H trallar, skakar en sprayburk och, iförd andningsskydd, sprayar hon borden in i ett nytt liv. Hon klappar Anns hund ”Pankie”, och söndagseftermiddagen känns behagligt sävlig.
På kvällen middag på ”Formosa” med alla utom TullaMaja som ringer från tåget Norrut och berättar att tåget är fullt av Syriska flyktingar. Dessa är på väg till Finland men är de verkligen välkomna där?
Jullans kompis Sammy delar vår måltid. Hon pratar om den gången för några år sedan då hon tog en resväska och flög till Nya Zeeland. Landade där, kände ingen och hade inget jobb, men blev kvar i ett år. ”Jag lärde mig så mycket och ångrar ingenting.” Imorgon återvänder Jullan till London och så blir allt så där ordinärt vanligt igen.