Greven avviker med min favoritvinterrock men när jag upptäcker detta sitter han redan i godan ro på Y-bussen, har passerat Harmångersån och är på väg till Stockholm med öronen dånande av förfärlig musik.
I gengäld upptäcker jag en spricka, en guldåder, i mitt klädskåp, trodde jag gick runt på fyra par allt mer urtvättade kalsonger, men plötsligt öppnar sig ett Narnia av underkläder och ett tjog fräscha kallingar trillar fram. Kalsongglädje.
H och Petra sitter i köket och arbetar med sitt manus, en bok om Compassion/Medkänsla.
Utstyrd i en annan rock sätter jag iväg på långpromenad. Ute är det bitigt, -9 och grusvägen är ishård.
Stöter ihop med Hans-Åke Bergman i korsningen Riggbacksvägen/Djurstavägen. Jag lutar mig in i kupévärmen och vi kommer att prata om att Julklappar inte betyder så mycket när man är i vår ålder. Man har allt och det man inte har behöver man inte. Ändå pekar jag stolt på min Julklappskeps i skinn och han berättar lika stolt att han fått en väggalmanacka där varje månad visar hans barnbarn.
Han rullar iväg, det gnisslar i kallgruset, mot Godtemplargården där han ska greja med ett och annat inför kvällens ”Julkul”.
Själv fortsätter jag ned längs backen mot Mellanfjärdsvägen och sjön som kallråmar, tar vänster/vänster, mot Hårte, följer de mjuka stigningarna, stelnade urtidsdyningar som bildar veck i landskapet och när jag kommer ut på raksträckan högst upp försvinner trafikbruset från väster och snart är det som att promenera inuti en ofantlig och susande snäcka.