För min inre syn ser jag hur ett blått förhoppningsfullt vårljus sänkt sig över Navet. Slöslasket vispas upp av väldiga bussdäck, strävsamma medborgare ska hem till Njurunda eller kanske Bosvedjan. Det är människor som är på väg till eller från.
Sedan har vi Navets innevånare. Vindpinade existenser, alltid sugna på ett järn elller en sil. Skrovliga röster. Det är så långt från dagisfrökenlena tonlägen man kan komma. Det här är livet när det är avskalat alla förhoppningar.
Men denna dag, som idag är, med ljuset, värmen och snö som rasar från taken låter även fyllona lite gladare.
När 329:ans dubbeldäckarbuss släppt av mig i Jättendal går jag fel när jag knallat uppför Gammelvägen, tusan också, men jag ringer Maria på facetime video, håller upp telefonen och så guidar hon mig rätt jag kommer ned längs Åvägen.
Där finns inga skrovliga röster, förutom min, en Hackspett bearbetar ett träd och strax är jag hemma och gullar med Rufus.
Dela:
- Klicka för att dela på Facebook (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Twitter (Öppnas i ett nytt fönster)
- Mer
- Klicka för att dela via LinkedIn (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Reddit (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Tumblr (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela till Pinterest (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Pocket (Öppnas i ett nytt fönster)