Höstskog. Dofterna, skogens alla dunster, är förtätade och på gränsen. Snart kommer frosten och lägger locket på, slut på det roliga.
Av en händelse hittade Maria igår ett sagolikt lingonställe och nu kliver vi av en skogsbilväg, korsar ett dike och traskar på fjädrande mossa en bit in i skogen.
Arbetsfördelningen är som följer: Jag sitter på ett ikullfallet träd, täljer på en pinne och småpratar med Maria som hela tiden rör sig alldeles inom pratavstånd. Hon utstöter små utrop, rafs rafs, och lingon som pillrar ned i hinken.
”Nej, nu dricker vi kaffe.” Hon slår sig ned på sitträdet, jag halar fram termosen.
”Känn.” Hon visar mig hinken, det är säkert 6 kg. Jag vädrar över bären som en lysten blodhund.
När vi fikat tar Maria, som fått ett svårt lingonpåslag och bara inte kan låta bli, en runda till. Vips har vi 6 kg till och så har vi sammanlagt 12 kg. Bara så där. Otroligt.
Väl hemma igen sätter hon sig vi gammelhusets gavel och rensar. Vi känner helt klart lingonlycka. Detta känner även Rufus för även om han inte gillar lingon tycker Han om själva stämningen.
Vi går in och snart puttrar lingonen på spisen i två stora grytor. Lingondimma.
Till slut fyller hon ett batteri av burkar som vi sedan travar mot kylskåpets inre vägg. Jag känner mig mycket privilegierad för det finns helt enkelt ingen lycka som kan mätas sig med lingonlycka.