I min barndoms Fenomskurade trapphus bodde en tant som bjöd på blaskig apelsinsaft, men vad värre var, hennes knäck var uppblandad med skorpsmulor.
Man gör inte så med knäck, det gör man bara inte, det måste finnas gränser och några går vid knäck. Tantens usla knäck är en traumatisk knäckupplevelse som satt sina spår. Åratals med uppslitande samtalsterapi har bara varit ett enda slöseri med pengar, och, nerver.
Man kan helt enkelt inte fuska med knäck och det enda en människa kan göra är att koka en riktigt bra knäck.
Den ska vara hård men inte, som den blev ett år, som bitar av osmältbart plexiglas. En knäck som fuskats fram och som kletar fast i gomseglet likt något odefinierbart kladd är en provokation mot allt vad knäck heter.
Maria mäter upp 6 dl grädde, 6 dl sirap och 6 dl socker i en järngryta och det är där jag tar vid. Tålamod är knäckkokarens bäste vän.
Jag rör i timmar med en träslev, det puttrar och köket fylls med en ljuvlig doft.
När Maria gjort ett bra dropprov fyller hon mer än 200 knäckformar. Hon är så koncentrerad att hon knappt andas.
Vi belönas med en alldeles lagom hård, ja jag säger som det är, knäcken blir ett mästerverk, ett balsam som läker barndomens svåra knäckprövningar.
Vad ska vi hitta på nu, jo, vi trycker in mängder med kryddnejlikor i apelsiner.