boktips

DEGA PÅ KO LANTA

Under natten tassar Hornper (alkholdjävulen) iväg och lämnar mig i fred. Sanningen är ju den att jag de senaste dagarna haft en fling med det Thailändska ölet. Den är över nu. Det har varit som att återse en gammal och mycket falsk älskarinna.

Öl är dumt. Öl är sådant som huliganer häller i sig innan de misshandlar supporters från andra Klubbar.

Öl är vad de lågpannade puckona tömde i sig på ölhallar i Tyskland medan Hitler höll brandtal om Judarnas uselhet. Med litervis med öl i kroppen förstod hans auditorium precis vad han talade om. De krokade arm och började sjunga Judehatarsånger.

En gång, det var många år sedan, jag vägde 108 kg, gick aldrig en meter längre än från en taxi och in på en krog och inbillade mig att jag levde det goda livet, svarade jag alla rätt i ett blindtest där det gällde att identifiera tio ljusa och tio mörka ölsorter.

Det var tider det. Tider som är över och jag försöker nu förkovra mig på andra sätt.

Problemet är att öl är makalöst gott men Buddha sa att det är viktigt att försaka något. Man vinner själsfrid samt inte minst respekt från sina barn och sin fru.

Ligger vid poolen och försöker reta upp en gubbe med fånig röst (Det är ingen Ryss men väl en Finne och det är väl ungefär samma sak. Nejdå, jag har inga fördomar) som slagit sig ned på vilstolen vänster om min. Sänder täta moln av Greve Hamilton åt hans håll. Har således en del aggressioner kvar att jobba med.

Om två timmar blir det massage och då kommer jag helt säkert få bukt med öllängtan och agg mot okända medmänniskor.

Läser/lyssnar på ”Andarnas Berg” av kinesen Gao. Den är inläst av min absolut favorit Gösta Grevillius. Gao reser till det som kallas ”Andarnas berg” men resan blir också en resa inåt. Dessutom skriver han så bra och är, vilket piggar upp, inte så lite pilsk.

Dega i Lanta

KULTURELL IGNORANS

Under förmiddagen faller ett praktfullt regn och jag somnar på balkongen i en stor gunga. Man skulle kunna kalla det för en hängande hammock om det inte lät så svennigt. Det här är ju för tusan Asien.

Drömmer att vi åker på utflykter. Än är det till fridfulla öar med stilla havsdyningar, andra mål är svala kloster med viskande bambulöv, Munkar på permaretreat och doften av Magnolia, Lotus och Hibiskus. På alla dessa ställen, precis som vid den avsides belägna serveringen, dyker det upp en folkdanstrupp. Hängivna sina dansuppgifter sliter de sönder tystnaden med gnälliga stränginstrument, dissonant malande sånger och frustande utrop.

Eftersom det fulaste som finns är att vara kulturignorant bänkar vi oss lydigt på klappstolar av plast, anlägger fåniga blekansikteleenden och låtsas njuta.

Som enkel-, dubbel- och trippelironisk svensk är det inte lätt att kalibrera in sig i en främmande tillvaro.

Sanningen är ju den att unga Thailändskor låter som rara Kolibrier medan de äldre damerna skränar som hesa Apor. Men säg inte att jag sagt det.

När Greven knackar på mitt huvud och rufsar mina hårtestar gör Thailändarna besvärade miner. Förklaringen står att finna i min Thailandguidebok ”Resa i Thailand” av Britt-Marie Bergman; det är absolut tabu att vidröra någons huvud. När Greven i ett anfall av ömhet pussar mig på halsen fnissar serveringspersonalen förtjust. Det är fint att visa äldre människor respekt men sanningen är den att Greven vill att jag ska ta fram plånboken. Smyger diskret åt honom en slant då jag inte vill krossa våra värdars föreställning om att det kan finnas både kärlek och respekt även på våra breddgrader.

En annan och väldigt befriande Asienbok är Henri Michauxs ”En barbar i Asien”. Författaren gör ingen hemlighet av att han finner den Indiska lokalbefolkningen lortig och på det hela taget gräslig.

Raka motsatsen till detta förhållningssätt finns i en av böckerna i Kerstin Ekmans ”Vargskinnstriologi”. En Svensk kyrkokör på resa i Indien, bestående av medelålders kvinnor, blir så skrämda och förvirrade där det sitter inklämda i en turistbuss mitt i den Indiska slummen att de i blotta förskräckelsen stämmer upp en fredssång.

Vid middagstid lättar regnet lika snabbt som man drar bort ett draperi. Vår resa fortsätter makligt. Jullan kliar sina myggbett och Greven talar lyriskt om en livsfarlig kniv, den är totalförbjuden i Sverige, men kan här inhandlas för en hyfsat billig peng. Han måste bara ha den. Måste.
Greven slapparPengar till Greven

HO! HO! HO!

Glögg, nötter och russin. Granris, lack och skinka. Nu drar det ihop sig alldeles väldeliga. Och; Oavsett konsumtionssamhällets avigsidor är frågan vilka som ska få vad i julklapp.

Skåda detta TV-inslag och kontemplera över vad som är den självklara klappen (11:40 in i programmet):

http://svtplay.se/v/2591787/gokvall/4_11?sb,p102931,3,f,-1

Dessutom: Från 1:a december och fram till Julafton kommer här i Täppas Toppenblogg varje dag ett avsnitt av julkalendern ”Skäggstölden på Kråkebohöjden”. Den sändes i radio 1985 men frågan är fortfarande aktuell: Vem stal Tomtens Skägg?

Här är Tomten, Lisa och den lömska Bruna Gubben, kråkan Olydiga Lydia, brunnsålen Reneman,Vandrande Pinnen, Ugglor, Älgar och Rävar m.fl.

KNAUSGÅRD RIDER IGEN

Min kamp 2Vaknar och känner mig lite autofiktiv. Är jag en åskådare eller en deltagare i mitt eget liv? Helt klart läser/lyssnar jag på Karl-Ove KnausgårdsMin Kamp 2 och då blir det så här.

Han är en underbart irriterande berättare. Uppblåst underdog och ödmjuk Norsk-Macho. Titeln på boken är så kaxigt anstötlig att den ur marknadsföringssynpunkt är genialisk.

Han är självgod som en Svensk deckare, beskriver varje liten skiftning i sina tankar och redogör detaljerat för sina handlingar. Skillnaden mellan honom och en Svensk kriminalroman är bl.a. att han verkligen kan skriva och det samtidigt som han, liksom, skriver sig själv. Autofiktion, typ.

Han skulle kunna skriva om hur han petar näsan och det blev säkert fängslande. Somliga har det.

En anledning, bortsett från att han är en driven författare, till hans popularitet i Sverige är nog att han så beundrande skriver om Stockholm. Han får infödingarna, de som skäms över sin globala lantlighet och som längtar till New York, att bli stolta över sin egen stad. Stockholm är jättehäftigt.

Han borde besöka Jättendal, Hälsingland.

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Arlindo och Carine: Efternamn Gomes, svåger resp. syster till Maria.
Martin: heter Nilsson i efternamn, pluggar till lärare och är min ledsagare i Stockholm.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 26-årig dotter och webbdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
No images found!
Try some other hashtag or username
Följ mig på Twitter