kebab

MIN VÄN BULAN

Gamla Stan. Kvällen, fuktig och varm, sänker sig över taken.

Öppnar fönstret på glänt mot gränden och låga mumlande samtal, dröjande klackar och ett propellerplan över himlen, är som att lägga örat mot en stor snäcka.

Här inne lyssnar jag på Anna Godenius som läser Patti Smiths ”M Train” och det är som att dricka kaffe med en äldre, vänlig, bildad och inte så lite fnoskig tant. Passar bra när man är en lätt förvirrad gubbe. Dessutom verkar vi ha läst samma böcker.

Efter en timme i roddmaskinen. Kebab hos Khalede på Jerusalem Kebab i Gåsgränd. Toppar med Bakhlava och kaffe. or

A post shared by Täppas Fogelberg (@blindfotografen) on

Efter att inte ha varit i stan på ett par månader är det uppmuntrande att jag fortfarande på egen hand hittar mina ställen. Efter det juliglesa gymmet går jag till KhaledeJerusalem Kebab i Gåsgränd.

Allt så välbekant och jag slår i huvudet på precis samma ställe som alltid men även en bula på huvudet kan kännas som en gammal vän.

TRUMP, TRÄNING OCH CARSTEN JENSEN

Hinner knappt av Y-bussen förrän jag står hos ChristerCaffellini på Västerlånggatan och hinkar kaffe. Det kaffe jag dricker i Jättendal är inte dåligt, Gevalia Eko Mörk, men att jämföra det med Christers fika är som att ställa Jättendals fotbollslag bredvid Malmö FF.

Äntligen! Efter fyra timmar med Y-bussen belönas jag med kaffe hos Christer på Caffellini

Ett inlägg delat av Täppas Fogelberg (@blindfotografen)


Börjar med en stark Latte, två kaffeshots, och toppar med en enkel Espresso. Den senare är så stark att nackhåren står rätt ut men smakar ändå inte som något man skrapat ur skorstenspipan.

Det är kul att vara åter i Stockholm. Stöter ihop med Loni, hon som har syateljé i Tyska Brinken, morsar på Ann som vallar sin hund Pankie och så vidare. Folk är vänliga. Det beror förmodligen på Solen och ljuset.

Går längs Riddarfjärden på väg till World Class Slussen och träffar min nya PT, Sanna, och vi pratar om vad jag behöver träna. Det handlar inte så mycket om muskelknutteri som att vara rörlig och känna balans. Om man, som jag, inte ser väggar, golv och tak kan man bokstavligen få problem med att balansera in sig i tillvaron.

PT-Sanna och jag

PT-Sanna och jag

Sanna säger att det finns 20-30-åringar som inte utan stånk, stön och med stöd av händerna kan ställa sig upp från att vara sittande.

Hennes faster, 73, kan från sittande i skräddarställning resa sig upp i stående utan att med händerna röra golvet. Detta kan även Sanna vilket hon demonstrerar.

Att avfärda rörlighetens betydelse är som att likt Trumps vicepresident, förneka Darvinismen och all vetenskap utan hålla sig till ”alternativa fakta” som Bibelns skapelseberättelse.

Apropå Trump menar min modemedvetna väninna att anledningen till att Trump bär så lufsiga kavajer måste vara att han vill dölja sin väldiga (otränade) rumpa.

Det är bra att byta PT ibland för inga av de övningar Sanna kommer med har jag gjort förut. Det våras även för träningen.

Mot kvällen äter Felix och jag på ”Jerusalem Kebab” i Gåsgränd. Kebabtallrik med Humus, Tzatziki, friterad broccoli och bulgur. En man kommer in och pratar Arabiska med Jerusalemmannen.

”Det är min svärson” säger innehavaren ”och han brukar ringa till dig och bråka om Palestina” Han skrattar och fortsätter att berätta:

”Det var han som införde Falafeln i Sverige för många år sedan. Nu har han en Falafelfabrik och det var hans bröder som utkämpade det berömda ”Kebabkriget” på Götgatan. Men jag höll mig utanför det där.”

Felix och jag mumsar medan vi får ta del av denna historiska skildring.

Vi fortsätter till Kulturhuset för att lyssna på den Danske författaren Carsten Jensen. Samtalet leds av DN:s kulturchef Björn Wiman.

Carsten Jensen, som slog igenom med romanen ”Vi, de drunknade” och som är aktuell med ”Den första stenen” är en sympatisk man. Han menar att han som ung gärna grep till nävarna men att han nu lever ut sin vrede i text.

”Donald Trump är en fascist” säger han liksom fundersamt och menar att de som får mest utrymme i Dokusåporna är de de som är elaka men underhållande. Som Trump.

Han pratar om att de som dras till krig ofta söker en livsintensitet tom slår allt annat. Men i stridens hetta skiter 25% i brallorna.

”De visar de aldrig i Hollywoodfilmer eller i TV-spel.”

MELLAN JÄTTENDAL OCH STOCKHOLM

När tidpunkten för avresa från Jättendal närmar sig är Rufus försvunnen. Han är inomhus men var?

Jag går runt med matskålen, låter torrfodret rassla frestande och pratar med exempellöst löjlig gull röst.

Går runt i alla rum  och avläser varje tänkbar yta, säng, soffa  eller fåtölj där han kan tänkas ligga. Ingen Rufus.

Den här katten vill inte resa till Stockholm, den saken är klar och det är först när jag sätter mig och daskar favoritborsten mot knäet som han plötsligt hoppar upp, från ingenstans och låter sig infångas.

Per Engberg kör oss i sin Pickup till hållplatsen vid E4 och så  står man där i duggregnet medan vinden och bullret från långtradarna drar i kepsen.

Y-bussen är knökfull, Rufus försvinner in i sig själv, är han katatonisk? medan jag seglar bort  in i en otrolig bok: “Hakawati – Sagoberättaren” av Rabih
Alameddine
medan bussens luftrum i övrigt behärskas av människor som inte borde få äga en mobiltelefon. Långa meningslösa, inte för de som pratar kanske, samtal, tjatigt omtuggande av skitsaker, med andra ord den sortens mellanmänskliga kontakter som borde försigå i slutna rum men inte på allmän plats.

Någon borde gå med en vattenhink i gången, beröva skitpratarna deras telefoner och dränka dessa i hinken.

När Greven möter vid Cityterminalen börjar han genast orera om  könskvotering. Han gastar och går på om kontrollsamhället och löjeväckande ingrepp i människors frihet. ”Ibland måste man kanske lagstifta för att få till stånd en förändring” föreslår jag men  detta viftar han bort. ”Snart får ingen röra ett finger utan att Staten är där och petar.”

Kanske är jag ett exempel på DDR-människan, en som inte anser att alla borde få inneha mobiltelefon?

Hem med Rufus, han hoppar glatt ur sin kattkorg medan vi går ned till ”Jerusalem Kebab” i Gåsgränd. Ett sällskap, kanske Palestinier, slänger käft med innehavaren allt medan denne gör i ordning våra tallrikar med Kebab, kyckling, Falafel, grönsaker med kikärtsröra samt bulgur.

MINDFUL KEBABTALLRIK

Pete Seeger har vid 94 års ålder flyttat med sin banjo till de himmelska folksångarängderna. Undrar om han fick med sig den där stenen han brukade ha i banjofodralet och som han avsåg att kasta i skallen på dummingar. Pacifist var han knappast och det skulle säkert ha varit hemskt att ha honom som granne men dra på trissor vad han kunde sjunga ”We Shall Overcome”.

Greven, jag och kebab

H är på en Mindfulkurs som handlar om ätande medan Greven och jag går till Jerusalem Kebab i Gåsgränd och slafsar i oss, inte falukorv och stuvade makaroner, utan Sveriges nya nationalrätt: kebabtallrik, och ja tack, med pommes.

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter