resa

1 2 3 6

GRYNING ÖVER ÅVÄGEN

+4 och dimman hänger i trädtopparna. Gropig grusväg full av regnpottor. Inte en käft är ute. Jo, hundarna. De skäller och står i, har väl inte värst mycket mer att göra.

Gryning över Åvägen

Det luktar inte något särskilt. Allt är liksom avstängt och vilande.

Träningsvärk efter gårdagskvällens duvning på ”Kulturstjärnan” i Gnarp.

Funderar på Podgorica, Marias och mitt planerade resmål senare i höst. Det fiffiga med Podgorica är att där inte finns några sevärdheter. Där är visst ett par broar som det inte är något särskilt med samt ett övergivet kloster. Det lär se ut som en för länge sedan lämnad byggarbetsplats. Lite armeringsjärn och en trasig kran. That’s it. Inte mycket att skriva hem och berätta om.

Omgivningarna lär dock vara något alldeles extra, staden är huvudstad i Montenegro och landet, som är stort som Skåne har 600.000 innevånare.

Varje vecka går det flyg dit. Vem reser dit? Exploatörer, tiggare och hemvändare?

Vi ska i alla fall dit. Kosta vad det kosta vill och det är inte mycket. Resorna dit är obegripligt billiga. Kanske är det det där med noll sevärdheter.

Ska bli kul att komma till Podgorica.

Men först måste jag hem, gulla med Rufus, göra en matinköpslista och fram för allt: Läsa och lyssna på allt om samtiden.

På måndag kör jag igång med ”Ring P1 099-510 10” och då gäller det att veta vilken minister som ansvarar för vad.

Och var Podgorica ligger, det vet ju alla.

MIDSOMMARAFTON I WIEN

Anna-Kajsa, konduktör/tågmästare på tåget som avgår 02.55 från Hudiksvall, Carine har skjutsat in oss, har en blomsterkrans på huvudet och vinkar adjö när vi kliver av på Arlanda för att flyga vidare till Wien.

  Det är gropigt i luften över Centraleuropa och landningen i Österrike är skräckinjagande.

  Maria tar metodiskt reda på hur vi ska komma in till staden och vårt hotell. Pendeltåg, T-bana lite hit och dit plus en promenad mellan rikt ornamenterade sekelskifteshus och hotellet visar sig vara, rummet är fullt med gamla möbler och portieren är bohemiskt snurrig, en dröm för oss som inte gillar Scandic Vrownstandard.

  Gles trafik på gatan, värmen är som ett omslag av fetvadd, +32 och vi somnar. Hemma är det sill, Midsommarstänger och den typ av hysterisk tvångsglädje som endast en Svensk Midsommar avger.

  När vi vaknar promenerar vi, det tar en kvart, till Berggasse 19 och Sigmund Freudmuséet. 400 kvm våning som hyste hela familjen Freud, 6 barn och en moster samt mottagningen där Dr. Freud tog emot sina patienter, rökte cigarr och skrev böcker.

  Flera av hans idéer har kommit på skam men man kan inte ta ifrån honom att han lade grunden till den Moderna Psykologin.

  1938 var han och hela familjen tvungen att emigrera till England, Nazisterna tog över lägenheten och nu luktar den inte ens cigarr. Ledstången har i alla fall greppats av såväl ”Råttmannen”,  ”Vargmannen” och ”Anna”.

  Fikar kaffe och Apfelstrudel och äter middag på en trottoar runt hörnet från hotellet. Sallad Caprese och Wienerschnitzel, inte världens bästa men helt ok en Midsommarafton i Wien.

  Maria hittar en Dosa och får igång AC:n och vi smälter maten denna vår första dag i Wien.

SÖDERHAMN, VARDAG

  Det ligger nysnö över Våren i Jättendal och en gubbe som jag möter under promenaden runt byn, säger när jag berättar att jag ska ta mig en tur till Söderhamn, att:
”Där är det så mycket Negrer nu för tiden att det är alldeles svart”. Denne man har uppenbarligen missat att vi idag inte använder N-ordet men jag förstår ungefär vad han menar.

  Söderhamn, en gång en stolt Industristad med egen flygflottilj, F15, och en slags förhistorisk gatufest som hette ”Strömmingsleken”.

  Jag brukar ibland sjunga ordet Söderhamn istället för ”Southern man” som en Texasgrupp hade en hit med för länge sedan.

  Jag följer med som sällskap när min väninna ska göra sjukhusbesök hos en specialist på Söderhamns sjukhus och vi börjar med att ta X-tåget genom det vita landskapet. Tåget rullar på, det är så mycket vardag och måndag att det stockar sig i bröstet men det är spännande att vara på väg till Söderhamn.

  Vinden klöser likt ett ilsket Lodjur när vi stiger av vid den station som också kallas Söderhamns Resecentrum. Trots det pampiga namnet känns det som en betongkloss utslängd på den Sibiriska tundran.

  Lokalbuss in  till stadens centrum.

”Ser du många mörkhyade?”

”Jovars” svarar min väninna.

  Vinden vid Järnvägsbron i Centrum är inte nådig den heller men snart sitter vi på nästa buss som tar oss till Sjukhuset.

  Byggnaden gör ett intryck av att vara bortglömd och stadd i förfall. Ingen Cafeteria i entréutrymmet och allt är lite tyst och dystert.

  Vi tar en hiss till våning 4. Även hissen håller klaffen då den inte är utrustad med en sådan där automatröst som finns på moderna sjukhus och som säger vid vilken våning man befinner sig.

  Läkarbesöket går raskt, doktorn talar Stockholmska och besvären visade sig inte vara farliga. Skönt.

  Ut i vinden och ny buss ned till Centrum. Vi byter lokalbuss igen och det känns väldigt mycket som att det är måndag hela veckan i Söderhamn.

  Man kallar staden för ”flygstaden” men det där  var ju länge sedan och Gud vet vad de pratade om på ”Tillväxtkonventet” som gick av stapeln för något år sedan. Hade de gott fika mellan dataprojektionerna?

  Strax sitter vi inne i Resecentrumet igen. Där finns faktiskt ett kafé och jag hade, världsvan som alltid, upplyst min väninna om att kaffet på  detta ställe är Norra Europas hemskaste men det visar sig vara helt ok. Smörgåsen och Hallonmazarinen likaså.

  En dam talar in ett mobilsvarsmeddelande. Det är fruktansvärt långt och när man själv får ett sådant meddelande hinner man både gå på toa och dricka kaffe innan man lyssnat färdigt.

  Jag blir upplyst om att kvinnan bär Kanariegula byxor och en illröd halvlång yllejacka. Vi spekulerar i om hon kan tänkas  vara psykolog.

  X-tåget kommer. Det var Söderhamn det och jag undrar om de på det där konventet talade om att invandringen kan ge staden en gynnsam utveckling. Förmodligen inte och jag må vara orättvis men frågan är om inte hela Söderhamn är fel ute.

    Men det är alltid trevligt att göra en liten utflykt. 

AVVIKA FRÅN MÖNSTRET

  Vi åker upp med Kabinbanan, till det där  berget, vad det nu heter men oavsett det kan jag inte tänka på något annat än min akuta bajsnödighet.

  Precis  så är det att vara turist, skitnödig i en främmande miljö. Men där vid Kabinbanans övre stopp finns en fräsch toa och en handtork, så fiffig, som jag inte stött på sedan Felix och jag besökte Holmenkollen i Oslo.

  Knyter skorna vid en förmodligen vidunderlig utsikt varpå att vända Kabinbanan ryggen och knalla nedför berget, Vi har returbiljett, men skit i det, tack vare att vi krånglar och snubblar längs en opålitlig serpentinpromenadväg, stöter vi ihop med 10 eller 12 utplacerade bronsreliefer.

Nu är jag på mammas gata och läser bilderna med fingrarna.  Pustar ut på en bänk i hamnen med vatten och frukt. Vilken tur att vi avvek från mönstret och gick nedför hela det där berget. Känner fortfarande reliefbilderna i mina fingrar och funderar på att pröva den tekniken när vi kommer hem. 

1 2 3 6
Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 33-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Kommentarer
Följ mig på Twitter