Hur fort går tiden? Väldigt. Igår vaknade jag på Köja Fjällhotell i Jämtland, företog en sömnig tågresa till Stockholm och idag går vi en promenad runt Västerbron. Solen skiner, det är några grader kallt och det nyper i kinderna.
Vid Västerbrons högsta punkt sitter en massa hänglås i tvärpinnarna. Det är älskande par som beseglat sin kärlek på detta vis.
”Undrar hur länge låsen får sitta?” funderar H men det är väl fram till den dag det kommer en gubbe från Stockholm Stad med en bultsax och så snip! snip! är hänglåsen borta. Och Kärleken, hur länge håller den? Det är väl ända fram till det ögonblick en hjärtekrossare kommer med en känslomässig bultsax och det säger snip! snip! And then it’s over.
H säger att hon ser en man i 35-40-årsåldern i Plommonstop. För någon vecka sedan, innan fjällresan, såg hon en annan snubbe i Plommonstop. Det här börjar fan i mig likna en Plommonstoptrend.
Tankarna under en sådan här typisk Stockholmspromenad irrar lite hit och dit. Funderar på boken jag läste/lyssnade på i fjällen. Den heter ”Blodets meridian” och är skriven av Cormack McCarthy. Jävla bok. Den var pekoralistisk som en gullig julbonad fast tvärtom. Full av män som i det tidiga 1800-talets Nordamerika tillfogar varandra hemska skador. Ingen, absolut Ingen, har ett gott uppsåt och blodet skvätter, skalperna ryker och de enda som har trevligt är gamarna. Det finns travar av lemlästade lik att gnaga på. En perfekt högläsningsbok på Feminist-möten. Alla Män i boken är så genomvidriga att de får Maria Svelans “Bitterfittan” att likna en ömsint kärleksförklaring till MANNEN med stort M.
När man går där över Västerbron kommer man även att tänka på att ”Västerbrokören” i Delsbo just släppt sin bästa CD någonsin. Frontmannen GA:s absurda och oväntade rader kläs i en svängig Norrlandsbluesdräkt. Det enda som irriterar är en flöjt som inte heller var bra på den tiden den i en rökelseinpyrd Afghan-päls irrade omkring på Gärdet men som av någon anledning hittat in i studion. Det är väl bara så att GA är en gammal flummare, som trots att han lämnade Stockholm för Hälsingland redan på 70-talet, har ränder som inte gått ur. Stefan Sundström älskar f-ö ”Västerbrokören”.
Själv längtar jag till Hälsingland och så snart jag bara ordnat upp ett par saker är det jag som tar mitt pick och pack och drar norrut. Mot Jättendal!
Våren upplevs bäst i Hälsingland.