Att åldras är, som Paul Newman, den gamle skådisen sa när han citerade Betty Davies, inget för veklingar, men när jag sitter på Y-bussen med Neil Youngs memoarer börjar jag undra.
Bakom mig härskar en dam som hela tiden tappar sina Gåstavar för att sedan med en trumpen fnysning plocka upp dem. Det är väl inte vårt fel att hon blivit en kärring, och lite längre bak sitter några Slemgubbar som håller på att hosta upp såväl lungor som tarmar. De ropar: Hör mig! Se mig! men ingen bryr sig för det låter bara så äckligt.
Jag försöker koncentrera mig på min Tal/Ljudbok: Neil Young börjar bli gammal och har beslutat sig för att lägga av med såväl Gräs som Spånken. Han älskar sin fru, det är underbart, men att leka med modelljärnvägar som gubbe är värre än att vara Gubbsjuk. Pedofilvarning.
Konstnären är inte hans eller hennes verk, försöker jag tänka, många konstnärer som gjort storartade saker är i levande livet riktiga arslen. men det kan inte förminska det de gjort.
Keith Richards ”Livet” är kul och bra på samma sätt som Zlatans bok och Mötley Crües ”The Dirt” är så svinaktig att man får gåshud men Neil Youngs bok känns mest senil.
Tar en skymningspromenad runt byn och begrundar alltings förgänglighet.
Vackert och sorgligt, det är vad det är.
, som , sa att åldrande inte är något för veklingar
På bilden från sjukhusbiblioteket ser du rent uppkäftigt ung ut, eller ”gubbsnygg” som unga tjejer talar. Det inte heller något för veklingar.
Hej från Leo