Han skriver, uppenbarligen på gott humör och med lämplig solksyddsfaktor på den medhavda solkrämen, att de ska till Sicilien för att sola och bada. Mest sola. Och så maten förstås, det kära bekymmer om vart man om kvällen ska inta sin middag och få en lätt och sorglös berusning på det lokala vinet.
Det är något som inte stämmer.
Tänk om det, när de ligger på stranden, löser korsord och funderar på utfästelserna i 1:a Majtalen där hemma, en fallfärdig pråm stöter mot stranden och halvdöda svarta människor stapplar mot stranden och börjar stönande irra mellan solstolarna?
Hur är det t.ex. med människor som rest till Nepal för att fotvandra. Finns det de som kommer dit, tränger sig fram mellan röda Korsfordon och Journalisthorder, dessa, de senare, katastrofernas välbetalda hyenor, och klagar över att det är så förbannat svårt att få tag på Sherpas. De där små sega rackarna är ju ute i bergen och försöker rädda liv, samla lik och göra nytta för landet.
Verklighetssåsen har skurit sig. Det är som tiggare vilka sitter i den bitande kalla vårvinden utanför ICA-hallen och rasslar med burken. De påminner om att det är något som inte är som det ska. Det finns de som, det finns alla sorter, som reser på semester till riktigt udda ställen. ”Festfixaren” Micke Bindefeldt, som förmodligen sett och gjort allt, reste för några år sedan till Nordkorea.
Men de som tänkt sig en härlig mat- och vinresa till Toscana, skulle de någonstans snudda vid tanken på att lägga om resrutten, förändra fokus från utsökt mat till galna äventyr, och resa till Libyen för att försöka hålla sig vid liv trots kulregnen förorsakade av den bristande samarbetsviljan mellan olika stammar och klander.
Eller vad sägs om att resa till Syrien, till områden som IS just tagit över och med sin iPhone filma fundamentalister som slår sönder ovärderliga kulturskatter, för att sedan lägga ut filmsnuttarna på Youtube under rubriken ”Semesterminnen”. Det är ju lika knasigt som kattungar vilka spelar piano.
Har jag själv en allvarlig störning som vill åka till Albanien? Allvarligt, jag vill. Jag är så gammal att jag minns Jan Myrdals Understreckare i SvD, på den tiden, och han var mycket imponerad över att de fått en sådan finfin ordning på de där landet. Enver Hoxha klarade biffen med bravur. Det var, minst, lika naivt som när han under pågående folkmord reste till Kambodja och lämnade imponerade rapporter från Pol Pots styre.
Men fortfarande, Jag vill åka till Tirana. Kanske kommer limsniffande ficktjuvar att läsa min kropp, och dess klädsel, som blinda läser blindskrift men jag ska ha min iPhone i kalsongerna.