Regnet, det tjurigt kyliga, faller hela natten och Rufus är helt överens med mig om att det är skönast i sängen. Vi liggstrejkar för en bättre och fram för allt varmare värld.
Det är fult att sparka på den som ligger. Nu ligger Göran Lambertz i gruset på livets skolgård, blod sipprar ur näsan men han flinar leende och ju mer alla sparkar på honom, desto mer rätt har han.
Varför låter han sig behandlas på detta viset? Alla skrattar. Vad är det som driver honom?
Det är skönt att ha fel men ändå ge fingret åt alla de som påstår att det ligger till just så. Det finns ingen vind så uppfriskande som motvinden.
Men Lamberts, vad ska vi göra med honom? Det är jobbigt att se när någon blöder och skadar sig själv. Det är en provokation mot allt som är rätt och riktigt.
Det är något homeopatiskt över alltihop. Inom den grenen av vidskeplighet menar man att en försvinnande liten mängd, på gränsen till ingenting, av ett ämne ”Potentierar” en större mängd vatten. Särskilt om man rör på rätta sättet.
Det är snubblande nära till att mycket litet blir inte ett dugg och att det är på själva sättet man rör ned ingenting i vattnet som gör det färdiga resultatet, fortfarande vatten, väldigt potent.
Det kanske är just sådana tankegångar som får Lambertz ickespår att framstå som starka. Mannen praktiserar homeopatisk bevisföring och som alla tvättäkta sekterister bekräftar bara alla mothugg att han har rätt.
Det är den där motvinden igen.
På programmet idag står att kontakta t.ex. tidningsredaktioner och höra om de vill köpa en artikel om min kommande resa till Tirana. Ok, jag vet att jag är lite gammal och en smula blind men håll med om att rubriken ”Täppas i Tirana” kittlar.