LÄNGE LEVE TJALLE TVÄRVIGG

Packar det nödvändigaste, tar ut myggfönstren och stänger om huset. Vi gör en snabbtur till Stockholm och Kris Kristofesson-konserten ikväll på Circus.

Kollar mailen och Tuija, min mailkompis sedan några år, skriver att hon tänker öppna ett pensionat i Prvence. Byta sitt arbete som plit och terapeut på ett kvinnofängelse mot en tillvaro som pensionatsvärdinna.

Tuija  läser mycket och jag berättade för henne igår att jag just skulle sätta tänderna i Carsten Jensens ”Vi, de drunknade” och hon säger att usch, den stod hon inte ut med trots att alla älskar den. Lika illa tycker hon om Stieg Larsson-böckerna och hon formligen hatade den första filmen om Salander.

Jag älskar henne, alltså Tuija,  också och jag känner igen mig i det där med att absolut inte kunna gilla något som alla faller i farstun för.

Den enda gången jag fått en krönika stoppad, och det trots att min bästis var chefredaktör på den tiden, var en text till Damernas Värld där jag ondgjorde mig över ABBA i allmänhet och Benny Anderssons musik i synnerhet.

Det är inget fel på honom, jag har träffat honom flera gånger och det är en trevlig kille, men jag står inte ut med den inställsamma tonvärlden. ABBA med hamrande Robert Wells-piano och skrikiga röster är fortfarande vedervärdigt.

För några år sedan vittnade människor om att de egentligen alltid älskat ABBA men att det på 70- och 80-talet inte var politiskt korrekt att tycka om dem. Nu sa de att de befunnit sig i ett tankarnas Gulag och inte vågat tycka om ABBA. Istället satt de och nynnade med i Hoola Bandoolasånger och tvingade sig igenom  FiB/Kultrufront.

Inga av  de har någonsin varit några att hänga i Julgranen och de enda som var riktigt coola på den tiden var Arbete & Fritid, International Harvester, Träd, Gräs  &Stenar, Hansson & Karlsson och Fläsket Brinner för att inte glömma Jan Hammarlund och Turid.

Men allt det där var förr. När Farfar var ung var det liv i luckan. Nu för tiden är alla så medgörliga och när vi förra året var på en utomhuskonsert på Zinken på Söder med Kent   och han som en gång var sångare i Ebba Grön, Thåström, var den senares förortsromantik så bedagad att det växte skinn på den och Jocke Berg i Kent avslutade konserten genom att uppmana alla att inte dricka sprit och göra något dumt utan lugnt och fint gå raka vägen hem. Lagomheten firade triumf och över allt ihop lyste Jan Björklunds nöjda ansikte.

Hade detta hänt förr i tiden skulle det ha kunnat hända att sångaren eldade massorna till att göra uppror.

Medan vi packar funderar jag över om man som gubbe blir grinigare och snarare till att fördöma och ”dissa”? Ensam på sin bergstopp med milsvida skogar vid sina fötter kan man vara hur smart som helst och till och med njuta av att ropa avlyssnad endast av en Räv.

Förväntar mig inte att Kris Kristofferson kommer att mana till kamp mot onödiga auktoriteter men det är roligt att han som är så till åren kommen, faktiskt femton år äldre än jag, fortfarande rör på sig.

Lyssnar på tåget på DN:s taltidningsmojäng och i Söndagsbilagan intervjuas en blind bloggare från Västerås. I artikeln påpekas det att det inte finns några funktionsnedsatta inom vare sig politik eller media.

Men jag känner mycket väl till minst  en blind programledare och för några år sedan hade vi en blind socialminister: Bengt Lindqvist.

Dessutom hade vi, fram till den senaste veckan,   en Arbetsmarknadsminister som verkar ha problem med det mesta, bl.a. det sexuella .

KLUTUR

Oändligt tom himmel, kyrkan på kullen nere i byn har just ringt in helgen och svalorna piper klart och tydligt trots att batterierna till den diskanthöjande hörapparaten är slut. Sommaren är som Blake-dikten: ”How sweet I roamed fråm Field to Field” Den som The Fugs gjorde tillgänglig för min generation av kringströvande naturrebeller.

Lika bra att överlämna sig, hel och hållen och gå upp i sommaren.

H ligger i hängmattan under äppelträden och läser Jens Lapidus, Yngste pojken K sitter  i sin säng, kliar sig  och tittar på en Beck-film på datorn och äter Chips med Sweet Chilismak. Själv summerar jag dagen och gläds åt att vår vattenkontroll vid det årliga Jordgubbsloppet avlöpte enligt planerna. K och hans kompisar stod beredda med saft eller vatten är löparna gnodde förbi längs byvägen. Själv satt jag på en pinnstol som vattenkontrollens ålderman och kontemplerade. Vi var en del av ett slags kulturbegivenhet för människor med nummerlappar på bröstet som springer i ett stort Jordgubbsdoftande landskap är väl också Kultur?

Jacob Dahlin brukade säga Klutur och det bara för att markera avståndet till de löjliga kultursnobbarna.

H var också väldigt skeptisk när vi en dag i början av veckan for till Delsbo för att gå på en Poesi och Musikföreställning på Dellenbaden, beläget på näset mellan Södra och Norra Dellen.

”Tänk om det bara kommer kärringar i linnetunikor och trähalsband?”

Jag sa att hur det än blir så blir det säkert bra och jag ville så gärna höra Anna-Clara Tidholm och hennes kamrater  Viveka Sjögren,  Åse Berg    och Helene Rådberg.

i det  kvinnliga författarnätverket Bläck  De har två medlemmar till men de kunde av olika anledningar inte vara med denna kväll i en samlingslokal som doftade både frireligiositet och tillresta  badgäster med solparasoll, utflyktskorgar och heltäckande baddräkter ljusår från Tanga String.

Föreställningen hade börjat för vi hittade inte på direkten och vi satte oss längst bak. Jättebra ljud och H viskade att det inte fanns ett Trähalsband så långt ögat nådde. Publiken var en samling Dellbor, möjligen en del frireligiösa som liksom hörde till stället och ett antal ord- och ljudintresserade. Bandet som kompade heter Tzeitel, kommer från Torsåker i Gästrikland  och det var bara basisten som hade snopp.

Rätt snart försvann känslan av att ”detta är en kultursatsning och nu är det bäst man lägger sitt ansikte i lagom kultiverade veck” för orden och ljuden byggde bilder och det hela artade sig till en upplevelse som snurrade kring sin egen axel och det var oviktigt huruvida detta var Fin Kultur eller Ful Klutur.

Bandet spelade en upplöst blandning av Balkan, Latino och Svensk Folkmusik.

Anna-Clara läste en sak om den märkliga upplevelseturismen och det helsjukt paradoxala med ett ”Vildmarkscentrum”

Sedan blev det fika vid ett grovt tillyxat utflyktsbord utomhus och man fick tillfälle att tacka de medverkande, frottera sig lite med Elisabeth Rynell, hon som skrivit Ho Hai och snacka lite goja med Jerry.

TONFALL

Hanna Hellquist skriver i DN på onsdagar och ibland i en bilaga och jag längtar till dessa dagar.  Hon skriver så levande och roligt. Jag älskar Hanna Hellquist fast inte på något snuskigt sätt. Kanske lite.  Jag undrar hur många gubbar i min ålder som läser henne?

Värmländska är svårt och jag läser henne mycket hellre än lyssnar på henne i Morgonpasset. Om ”Förintelsen” skulle filmatiseras på Svenska skulle lägervakterna prata Värmländska.

”Dä ä ingen fare för di ska bare dusche   lite granna”

I verklighetens Förintelse talade de flesta lägervakter Österrikiska, det kryllade av Josef Fritzels, och man kan väl säga att Värmland är Sveriges Österrike

De värsta och mest självförbrännande men ändå konstnärligt pretentiösa dunderfyllon jag känt har kommit från värmland och de har alla tagit skydd bakom Fröding.

Bengt Berg i Torsby är väldigt Värmländsk men passar i övrigt inte in i den Värmländska malströmmen av uppblåst och destruktivt konstnärskap. Han bara är och jag älskar honom också. En dag ringde han och berättade, apropå män som tycker synd om sig själva vad John Wayne sa till en av de skadade mannarna i en krigsfilm: ”Stoppa in tarmarna så tar vi nästa kulle”.

Jerry, min gamla Hippiepolare från Delsbo, berättade i telefon att han varit på Visfestival iLjusdal och att Anders F. Rönnblom var toppen men att Toni Holgersson var gräslig. Den förste var vital och riktigt på hugget medan den senare var självömkande och föreföll tycka hemskt synd om sig själv.

Denna upplysning ledde till att ett minne föll ut ur mitt tidigare liv och det är flickan i följande rader jag kände, plus några till, och vem själva snubben är talar jag absolut inte om:.

Hon sitter på en uteservering i ljudet av skratt och klirr. Det luktar öl, svett, solkräm och hon känner sig lite ensam.

Han undrar om han får slå sig ned och hon drunknar i hans varma förtroendeingivande bruna ögon.

Han ser henne. Oj vad han ser henne och några timmar senare ligger de i hennes säng, dricker champagne, äter jordgubbar och gosar. Han stämmer hennes gamla gitarr och sjunger några visor och hon får gåshud.

Måndag morgon går hon till jobbet medan han ligger kvar och drar sig i lakanen som doftar av deras underbara helg.

Så snart han hört dörren gå igen börjar han med kännarblick värdera hennes saker och när hon kommer

Hem på sena eftermiddagen från jobbet med ett par flaskor vitt vin och ljusa förhoppningar är hennes lägenhet tom på både hans innerliga blick  och alla värdeföremål.

Han jobbar så.

Sommarmail/vykort från Dotter J på Gotland

Ulla dricker för mycket.

Katten har blivit tjock

Kocken dricker rödvin i kaffekoppar i smyg

Och imorgon kommer Claudia med andra ord,

Allt är på topp!!!

Puss

Chulia

Här i Hälsingland. Spruckna målbrottsröster drar elkabel till vårat Gammelhus. Bonden harvar och någon hoppar på studsmattan. Grannen visslar bakom häcken. I natt ska gossen och hans förpubertala vänner Lana iGammelhuset och ha hur kul som helst. Varför i helvete leker de inte med kottar? Imorgon kommer de att vara griniga och ha sand i ögonen och kliande myggbett långt fram på eftermiddagen.

Själv kopplar jag av med brutala våldskildringar i Ljudboksform.

När det dragit ihop sig till slagsmål har jag alltid gått åt sidan eller bytt trottoar och jag är rädd för smärta. En mes. Är det anledningen till att jag fylls av lycka när jag trillar över ”I hundarnas våld” av Don Winslov, Voltaire publishing, underbart märgfullt inläst av Lennart Jäkel eller ”Det ögat inte ser” av Lee Child, DAMM förlag, läst av ljuvligt skrovliga Magnus Roosman.

Den första boken, 23 cd lång, handlar om narkotikaspanaren Art Keller i San Diegosom inte bara inser att Mexico blivit en trampolin rätt in i USA för en flod av Kokain från Colombia utan även att en del av vinsten går till den Högermilis i Sydamerika som CIA livligt understödjer. När Arts kompis och kompanjon blir ihjältorterad av cheferna i en narkotikakartell drar han ut på ett oortodoxt korståg mot den som jävlats med hans kompis. Han gör sig därmed ovän med inte bara ett antal narkotikakarteller, CIA och genommutade regeringar i en massa länder. Alla har fingrarna i varandras syltburkar och de hatar honom. men de som muckar med Art Keller får det svårt, mycket svårt.

I den andra ljudboken”Det ögat inte ser”av Lee Child är det den storvuxne exmilitärpolisen och numera luffaren Jack Reacher som är hjälten. En dag på T-banan i New York upptäcker han en misstänkt kvinnlig självmordsbombare men när Reacher, han tilltalas alltid med efternamn, konfronterar henne tar hon fram en puffra och skjuter av sig skallen.

Alla, Polisen, FBI och mystiska mördare i sektliknande formationer börjar jaga honom och han hittar en politiker som vill in i Kongressen men problemet är att det någonstans finns en bild av denne man där han likt en beundrande hund poserar bredvid Usama BinLaden.

Jack Reacher har hela världen mot sig men kastar han in handduken? Icke sa Nicke.

Magnus Roosman läser denna berättelse så intensivt att varje liten gnutta hjärnsubstans som stänker på väggen blir tydlig. Det är fullständigt underbart.

Svenska kriminalare som deprimerade och bakfulla står och hostar vid en trasslande kaffeautomat medan regnet öser ned över Sverige är inte på långa vägar lika uppiggande som dessa böcker som är så hårdkokta att de får ”Snabba cash” att framstå som en gullig dagisramsa.

När bemärkta personligheter får frågan om vad de läser på sommaren brukar de svara att det är något av Agneta Pleijel eller Peter Englund men jag säger som det är: Inget är som brutalt våld, riktiga hjältar och fuffens i mångmiljardklassen.

Persongalleri

Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Arlindo och Carine: Efternamn Gomes, svåger resp. syster till Maria.
Martin: heter Nilsson i efternamn, pluggar till lärare och är min ledsagare i Stockholm.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 26-årig dotter och webbdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
No images found!
Try some other hashtag or username

Följ mig på Twitter