ETT HUS PÅ LANDET
Människor betalar dyra pengar för att åka på kurs och hitta sig själva. Idag fann jag mig själv gående i ett fjäderlätt snöfall på byvägen i Jättendal, Hälsingland. Alldeles gratis. När lycka ska beskrivas blir det ofta som ett lantligt paradis, med eller utan komplikationer typ Änglagård, men alltid uppenbarar sig lyckan en bra bit från städernas larm.
Till och med i Per Hagmans ”Vänner för livet” som rör sig mellan Nice, Paris, England, Dubai och hippa miljöer i Göteborg, Stockholm och situationer långt utanför ramarna, slutar det ändå lyckligt i ett Hus på Landet.
Alla älskar glesbygden men få vill bo i den trots att lyckan lurar bakom varje nedlagd lanthandel.
ENSAM RÄVHANE
Parkeringen vid Godtemplarlokalen i Jättendal fylls med bilar och kvällen är vårvinterlik: Stjärnklart och fruset efter dagsmeja och takdropp. Muntra röster studsar mellan bilarna och vid ingången fladdrar marschallers sken runt en röd matta kantad av granris.
”Inga Kändisfotografer” skrockar Björn nöjt.
Det doftar kokkaffe och godmodiga röster sorlar. Det är fullt hus när Riksteatern ger ”Ensam Rävhane” med Göran Forsmark och Ingrid Wallin. Björn och jag får platser rätt långt bak och bredvid mig sitter ryssläraren.
Storyn är mer som ett tillstånd än en berättelse. Medelålders man söker kvinna via Russian Love Line och är bitter över att exfrun blåste honom på 20 000:- för vitvaror. Hon tycker inte att hon är skyldig honom något då hon investerat en massa känslor. Mannens gamla mamma idealiserar sin döda make. Han slog henne och sprängde sig själv i bitar strax innan höskörden men hon minns honom som fin och bra. Så där håller det på.
I Pausen blir det fika med hembakta bullar och jag sitter bredvid Marianne från Gnarp. Det var hon som skötte Frukt & Grönt på ICA Stjärnan innan hon blev pensionär.
I Bilen på väg hem kluckar vi förtjusta över att kunna ta del av en trivsam teaterföreställning bara några hundra meter från våra hus. Och så fika med bröd på det.
AVGRUNDENS FOLK PÅ HÖSTLOV
Järnvägskupéerna som K, fr.o.m. nu kallad Greven, och jag sitter inklämda i är proppfulla med resenärer. Det här är inte X2000 och glest utplacerade affärsmän och kommunalt anställda på väg till ett seminarium. Det här är den billigaste anslutningen till Hälsingland vilket betyder tågbyte och trängsel.
Kanske är det vad Göran Hägglund vill kalla Verklighetens folk som är på resa?
Skulle inte avgrundens folk ligga bättre i tiden?
I en knökfull och dåligt ventilerad tågkupé där man inte kan röra sig utan att få en väska i huvudet eller byta kroppsställning utan att sparka någon på smalbenen är den enda riktning man kan ta inåt.
Greven lyssnar på egendomlig HipHop medan jag med min apparat är uppkopplad på AC/DC. Och så mediterar jag över att ingen nu för tiden vill ta i någonting.
Sofia Arkelsten vill inte se några sammanhang men det har alltid, är alltid och kommer alltid att vara den som tar notan som har makten
Det finns inga pengar som inte kommer någonstans ifrån. Utom då förstås i Ny-Andliga New Age-sammanhang; ”Den här behandlingen är gratis men ni kan lägga ett bidrag i den där skålen” och såväl KD som Moderaterna berättar inte var ifrån deras pengar kommer.
En sak är i alla fall helt klar; Greven och jag kommer till Jättendal i Hälsingland.

Kommentarer